willezneezy

I söndags stod vi vanan trogen längst upp i klacken på Fredriksskans. Vi väntade oss massor med härlig sång och hade hoppats få klappa och sjunga oss varma i kylan. Men matchen startade och sångerna uteblev nästan helt. Visst sjöng vi en och annan, men det blev inget tryck, inget stöd kan ha känts nere på plan. Nu kanske ni undrar varför vi helt enkelt inte sjöng själva, men det är ju lite grejen med en klack, att sjunga tillsammans, för att skapa stämning, och inte minst, för att höras. Det är inte helt lätt att som liten kort tjej få igång en hel klack. Den bistra sanningen är att Halmstads klack bestod exakt av elva personer. Och de hördes mer! Skandal är vad det är.
Visst fanns det gott om skällsord, burop och klagan i kalmarklacken. Men vad hjälper det? Var är kärleken? Visst ska man väl stötta sitt lag även i motvind? Herregud som det blåser i denna stan borde vi väl vara riktigt bra på att tackla vinden?
Nej fram för mer sång. Kapten Rydström vrålade något kväst om mera sång nere från plan, och jag förstår honom. Behöver man spela ihop sig som ett lag kan det nog vara gott med värmande sånger i ryggen.

Skärpning till första maj! Det är väl bättre att vi fram tills dess skakar liv i kärleken? Och så har vi ju ett helt gäng nya spelare att skriva sånger om. Det borde värma i vinden.