willezneezy

Vi firar med hembakad jordgubbstårta som alla i familjen kan äta, Wille ska också få små specialmuffins-tårtor att ta med sig ikväll=) Han är inte förtjust i kakor och det tycker jag är bra, men när alla andra äter vill man ju kunna bjuda honom, iaf när det är ngt speciellt. Som idag=)
Om en stund blir det Skälby, och till eftermiddagen firar vi hos Jannika, Nova och Tobbe. Blir nog mysigt.

Hoppas det fina vädret får hålla i sig!
Ha en bra midsommar alla.

*Kraam*

Läser att Victors mamma är gravid, och blir såå glad för henne och hennes familjs skull. Så underbart med ett nytt litet liv och nytt hopp. Victor sitter säkert och tittar ner från ett moln, så stolt han kommer vara=)

Har också sett min kusins barn, lille Isak, på webbisar. Så himla gullig liten gosse.

http://www.facebook.com/home.php#/profile.php?id=1415670714&v=photos ¨följ denna länken för att se nya foton på Willebus.

Idag har Wille fått en liten syssling, Isak heter gossen. 4700 gram och 52 lång, en stor kille minsann=) Välkommen till världen!

Här hemma är det annars status quo. Jag somnade på lektionen idag, vi når nya bottennapp hela tiden.

Nu letar jag efter en växasäng till Wille, nån som har en på lur? En i äldre stil som man kan måla om o göra fin ska det vara=) Hojta om ni har någon plz.

I morgon har jag stort prov men jag förstår ingenting. Jag ser bara dubbelt. Dags att sova lite snart va? På natten helst;P

*Kraam*

I natt vaknade Wille helt hysteriskt igen, som vanligt ca 1,5 h timme vi fått honom att sova. Det var bara att putta upp Martin som tog upp Wille och försökte få honom att somna om i sitt knä i soffan, det är det enda som möjligen kan fungera. Wille var som vanligt rysligt arg, det går inte att få kontakt med honom knappt. Han skriker helt hysteriskt. Tillslut försökte han kasta sig hejdlöst huvudstupa nedför soffan, Martin hann fånga honom tack och lov.
Efter misslyckade försök med att lägga Wille i sin säng och få honom att sova, tog vi in honom i vår säng. Wille har, som vi säkert vet, aldrig aldrig kunnat sova hos oss. Han är inte närhetstypen, han vill vara själv. Men inatt ropade han Mamma så fort han kom in i vårt sovrum, och som en liten iller kilade han in sig tätt, tätt brevid mig. Han la sitt huvud under min haka och bara suckade. Efter ett antal bökanden och stökanden somnade han tillslut. Helt otroligt. Jag har ine sovit en blund, men Wille har ju iaf sovit. Det märktes skillnad i morse när han fått sova mera, han var så pigg och ville leka. Jag å andra sidan, var inte lika pigg;P

Återstår att se hur vi löser kommande natt. Snart måste jag nog sova, iaf ett par timmar.

Mohahhahahaa måste någon högre upp ha sagt, såg ni det förra inlägget. En mamma som tror att livet blivit bättre, att det finns ljus bakom hörnen. Det ska vi allt se till att sätta stopp för. Så. Nu sover inte Wille om nätterna. Nu skriker han istället. Hur länge som helst. Otröstligt. Inget vi gör hjälper.

Welcome back to hell. You have the tshirt already? Oh.

Min älskade Wille. Jag tycker det är så mycket hemskt runtomkring oss nu. Jag läser om barn som inte klarar sig, om mammor som inte orkar mera. Jag ska alltid orka, du måste alltid finnas. Jag måste alltid finnas, för dig. För oss. För vår familj, vår flock. Jag ska orka för din skull. Just nu är det inte så svårt. Du har lätt att le nuförtiden. Det är lättare att andas, det är lättare att se att det finns en framtid. Nu. Jag blir ändå lite ledsen när jag tänker tillbaka. Tänker på alla dömande ord, alla som dömer utan att veta. Utan att ens vilja försöka förstå, dömer med hårda ord och kalla blickar.
Är det egentligen möjligt att skriva om föräldraskapet utan att ömsom dränkas i bitterhet, ömsom förvandlas till mjuk gele av moderskärlek. Dina fina ögon, dina fina tänder. Och små händer. Din enorma tillit till mig, till bara mig. Som mamma. Detta ansvar, detta ansvar som aldrig tar slut. Känns lättare att bära nu. Jag orkar, för dej. Jag hoppas att vi som familj orkar, tillsammans. Det finns aldrig några svar, aldrig några garantier. Vi får aldrig ta något för givet.

Ändå. Önskar jag, ibland. Att jag kunde slappna av lite mera. Jag önskar att jag inte fick adrenalinpåslag varje gång du skriker och är ledsen. Jag vet ju att det går över, rent logiskt vet jag ju att du tystnar rätt så fort. Men det är som om alla månader, alla timmar, alla dagar, alla långa långa nätter, av skrikande, har gjort mig oförmögen att reagera rationellt. Jag förstår inte helt att det inte kommer hända igen, inte med dig. Hoppas jag. Jag vet inte om jag skulle klara över fyra månader med skrik dygnet runt, en gång till. Jag vet inte om jag skulle klara att inte sova en hel natt på fjorton månader, en gång till. Jag vet inte. Men för dej min älskade skatt orkar jag allt. När natten kommer och allting känns svart, ska jag orka. För dej, för oss. Jag ska trösta dej min älskade, som jag alltid gör. För du är min älskade skatt, och det kommer du alltid att vara.

Det känns ibland som att världen rämnar runt omkring oss, och att vi står kvar och snopna tittar på förfallet. Vad var det som hände? Blir det så, min älskade, ska jag ta din hand och vi ska gå tillsammans. Mot en bättre värld. Jag kommer alltid finnas för dej. Du kan alltid vända dej till mig, vad det än gäller. Jag hoppas att den tillit du känner för mej nu, att den  ska finnas kvar, alltid. Jag hoppas att jag kommer förtjäna den. Jag ska göra mítt allra bästa, det lovar jag dej min älskade.

Mamma älskar dej Wille, min busiga fina tokiga skatt. Du är bättre än alla "gocke" i världen, för att använda ditt egna språk. Min älskade skatt.