Min älskade skatt
Min älskade Wille. Jag tycker det är så mycket hemskt runtomkring oss nu. Jag läser om barn som inte klarar sig, om mammor som inte orkar mera. Jag ska alltid orka, du måste alltid finnas. Jag måste alltid finnas, för dig. För oss. För vår familj, vår flock. Jag ska orka för din skull. Just nu är det inte så svårt. Du har lätt att le nuförtiden. Det är lättare att andas, det är lättare att se att det finns en framtid. Nu. Jag blir ändå lite ledsen när jag tänker tillbaka. Tänker på alla dömande ord, alla som dömer utan att veta. Utan att ens vilja försöka förstå, dömer med hårda ord och kalla blickar.
Är det egentligen möjligt att skriva om föräldraskapet utan att ömsom dränkas i bitterhet, ömsom förvandlas till mjuk gele av moderskärlek. Dina fina ögon, dina fina tänder. Och små händer. Din enorma tillit till mig, till bara mig. Som mamma. Detta ansvar, detta ansvar som aldrig tar slut. Känns lättare att bära nu. Jag orkar, för dej. Jag hoppas att vi som familj orkar, tillsammans. Det finns aldrig några svar, aldrig några garantier. Vi får aldrig ta något för givet.
Ändå. Önskar jag, ibland. Att jag kunde slappna av lite mera. Jag önskar att jag inte fick adrenalinpåslag varje gång du skriker och är ledsen. Jag vet ju att det går över, rent logiskt vet jag ju att du tystnar rätt så fort. Men det är som om alla månader, alla timmar, alla dagar, alla långa långa nätter, av skrikande, har gjort mig oförmögen att reagera rationellt. Jag förstår inte helt att det inte kommer hända igen, inte med dig. Hoppas jag. Jag vet inte om jag skulle klara över fyra månader med skrik dygnet runt, en gång till. Jag vet inte om jag skulle klara att inte sova en hel natt på fjorton månader, en gång till. Jag vet inte. Men för dej min älskade skatt orkar jag allt. När natten kommer och allting känns svart, ska jag orka. För dej, för oss. Jag ska trösta dej min älskade, som jag alltid gör. För du är min älskade skatt, och det kommer du alltid att vara.
Det känns ibland som att världen rämnar runt omkring oss, och att vi står kvar och snopna tittar på förfallet. Vad var det som hände? Blir det så, min älskade, ska jag ta din hand och vi ska gå tillsammans. Mot en bättre värld. Jag kommer alltid finnas för dej. Du kan alltid vända dej till mig, vad det än gäller. Jag hoppas att den tillit du känner för mej nu, att den ska finnas kvar, alltid. Jag hoppas att jag kommer förtjäna den. Jag ska göra mítt allra bästa, det lovar jag dej min älskade.
Mamma älskar dej Wille, min busiga fina tokiga skatt. Du är bättre än alla "gocke" i världen, för att använda ditt egna språk. Min älskade skatt.
Är det egentligen möjligt att skriva om föräldraskapet utan att ömsom dränkas i bitterhet, ömsom förvandlas till mjuk gele av moderskärlek. Dina fina ögon, dina fina tänder. Och små händer. Din enorma tillit till mig, till bara mig. Som mamma. Detta ansvar, detta ansvar som aldrig tar slut. Känns lättare att bära nu. Jag orkar, för dej. Jag hoppas att vi som familj orkar, tillsammans. Det finns aldrig några svar, aldrig några garantier. Vi får aldrig ta något för givet.
Ändå. Önskar jag, ibland. Att jag kunde slappna av lite mera. Jag önskar att jag inte fick adrenalinpåslag varje gång du skriker och är ledsen. Jag vet ju att det går över, rent logiskt vet jag ju att du tystnar rätt så fort. Men det är som om alla månader, alla timmar, alla dagar, alla långa långa nätter, av skrikande, har gjort mig oförmögen att reagera rationellt. Jag förstår inte helt att det inte kommer hända igen, inte med dig. Hoppas jag. Jag vet inte om jag skulle klara över fyra månader med skrik dygnet runt, en gång till. Jag vet inte om jag skulle klara att inte sova en hel natt på fjorton månader, en gång till. Jag vet inte. Men för dej min älskade skatt orkar jag allt. När natten kommer och allting känns svart, ska jag orka. För dej, för oss. Jag ska trösta dej min älskade, som jag alltid gör. För du är min älskade skatt, och det kommer du alltid att vara.
Det känns ibland som att världen rämnar runt omkring oss, och att vi står kvar och snopna tittar på förfallet. Vad var det som hände? Blir det så, min älskade, ska jag ta din hand och vi ska gå tillsammans. Mot en bättre värld. Jag kommer alltid finnas för dej. Du kan alltid vända dej till mig, vad det än gäller. Jag hoppas att den tillit du känner för mej nu, att den ska finnas kvar, alltid. Jag hoppas att jag kommer förtjäna den. Jag ska göra mítt allra bästa, det lovar jag dej min älskade.
Mamma älskar dej Wille, min busiga fina tokiga skatt. Du är bättre än alla "gocke" i världen, för att använda ditt egna språk. Min älskade skatt.
Kommentarer
Trackback
