"Inget barn i Sverige svälter sig självt"
Nu _orkar_ jag inte höra denna Dumma Myt fler gånger!
Läs denna text, skriven av Carro på familjeliv.se och kom sedan o säg att jag har fel.
Överallt så läser man om barnfetma, forskning kring barnfetma, dom okända barnsjukdomarna m.m.
Men ingenstans får man läsa om det som ingen talar om.
Matvägran hos barn.
"för inget svenskt barn svälter sig själv"
Det är våra barn levande bevis på att det är en myt och inget annat.
Och vi får kämpa i motvind tom mot sjukvården.
Våra barn vill inte äta.
Vi har gjort allt, tro oss, men inget funkar.
Några av barnen äter lite, kanske ngn sked barnmat, en liten bit korv, lite kyckling, kex, knäckebröd, frukt och grönt.
Några barn äter inte alls.
Några av barnen äter iaf välling och lever på det.
Några av barnen vägrar att stoppa ngt i munnen.
Några av barnen får näringspulver i vällingen, för att dom ska gå upp i vikt.
Några av barnen har sond, peg, eller knapp för att dom ska få i sig näring överhuvudtaget.
Att en 2-åring väger under 10 kilo enbart för att han inte tycker om mat, att en 3-åring har peg på magen sedan länge för att hon inte vill äta och att mamman fick kämpa för att hon inte skulle dö innan hon fick den, att en 1-åring just nu ligger isolerad och svårt sjuk på en vanlig vårdavdelning istället för en infektionsavdelning och utan specialistläkares uppsikt.
Ska det vara så?
Överallt blir vi ifrågasatta, från folk på stan, familj, släkt, vänner och framförallt, av sjukvården.
Vi har blivit runtslussade, felbehandlade, klappade på huvudet, motarbetade, ja säg vad vi inte blivit.
Vissa av oss har orkat ta kampen och skrikit oss så blå i huvudet när vi träffat oförstående, oengagerade och motvilliga läkare, så att det tom står i barnens journaler att mamman är aggresiv.
När det enda man vill är att ngn ska lyssna, förstå, ta oss på allvar.
Vissa av oss har inte orken, eller har nästan gett upp hoppet.
Ska det vara så?
Våra barn har fått gå igenom så otroligt många undersökningar, på måfå, som inte leder ngnstans, pga att tillräckliga kunskaper kring matvägran inte finns.
Ska små barn behöva det?
Vi ska inte dra alla över en kam, en del av oss har, tillslut, träffat underbara läkare, som gör allt för att hjälpa.
Men dom läkarna är rent för få, tyvärr.
Ska det vara så?
Vad ska vi göra, för att ngn inom sjukvården ska vakna upp och inse att detta problemet faktiskt finns, bland svenska barn, och att det är på tiden att det börjar forskas kring det?
Ingen förälder borde behöva få stå ut med att se sitt barn på det sättet som vi får se våra barn.
Och inget barn borde behöva få gå igenom allt det som våra barn går igenom.
När är det våra barns tur att få den hjälp, uppmärksamhet och kunskaper kring matvägran som behövs?
Läs denna text, skriven av Carro på familjeliv.se och kom sedan o säg att jag har fel.
Överallt så läser man om barnfetma, forskning kring barnfetma, dom okända barnsjukdomarna m.m.
Men ingenstans får man läsa om det som ingen talar om.
Matvägran hos barn.
"för inget svenskt barn svälter sig själv"
Det är våra barn levande bevis på att det är en myt och inget annat.
Och vi får kämpa i motvind tom mot sjukvården.
Våra barn vill inte äta.
Vi har gjort allt, tro oss, men inget funkar.
Några av barnen äter lite, kanske ngn sked barnmat, en liten bit korv, lite kyckling, kex, knäckebröd, frukt och grönt.
Några barn äter inte alls.
Några av barnen äter iaf välling och lever på det.
Några av barnen vägrar att stoppa ngt i munnen.
Några av barnen får näringspulver i vällingen, för att dom ska gå upp i vikt.
Några av barnen har sond, peg, eller knapp för att dom ska få i sig näring överhuvudtaget.
Att en 2-åring väger under 10 kilo enbart för att han inte tycker om mat, att en 3-åring har peg på magen sedan länge för att hon inte vill äta och att mamman fick kämpa för att hon inte skulle dö innan hon fick den, att en 1-åring just nu ligger isolerad och svårt sjuk på en vanlig vårdavdelning istället för en infektionsavdelning och utan specialistläkares uppsikt.
Ska det vara så?
Överallt blir vi ifrågasatta, från folk på stan, familj, släkt, vänner och framförallt, av sjukvården.
Vi har blivit runtslussade, felbehandlade, klappade på huvudet, motarbetade, ja säg vad vi inte blivit.
Vissa av oss har orkat ta kampen och skrikit oss så blå i huvudet när vi träffat oförstående, oengagerade och motvilliga läkare, så att det tom står i barnens journaler att mamman är aggresiv.
När det enda man vill är att ngn ska lyssna, förstå, ta oss på allvar.
Vissa av oss har inte orken, eller har nästan gett upp hoppet.
Ska det vara så?
Våra barn har fått gå igenom så otroligt många undersökningar, på måfå, som inte leder ngnstans, pga att tillräckliga kunskaper kring matvägran inte finns.
Ska små barn behöva det?
Vi ska inte dra alla över en kam, en del av oss har, tillslut, träffat underbara läkare, som gör allt för att hjälpa.
Men dom läkarna är rent för få, tyvärr.
Ska det vara så?
Vad ska vi göra, för att ngn inom sjukvården ska vakna upp och inse att detta problemet faktiskt finns, bland svenska barn, och att det är på tiden att det börjar forskas kring det?
Ingen förälder borde behöva få stå ut med att se sitt barn på det sättet som vi får se våra barn.
Och inget barn borde behöva få gå igenom allt det som våra barn går igenom.
När är det våra barns tur att få den hjälp, uppmärksamhet och kunskaper kring matvägran som behövs?
Kommentarer
Trackback
